Författare: Sven Mikaelsson
n’Ture leigg dära såffa a hall redan att gruv’se för såmmarn. Såmmarn jer n’hiskeli ti. He jer möjja a brämsn a åska a swidara fulle lufta – a se ska he planteres! He ska skåtas a he ska grevas a beras – jola a skitn a sann a plantern a raisskapa a fröpåsarn.
Tala åm bertider.
Allteing ska ju vääx se he glommer, einnarn he snjö över. Men da he da kåmm opp nage stackars gresstra, se ska he kleppes a derekt – hannlaust. He fa eint steick opp en endaste litn millimetermar än vå den civiliserade människan ha bestämd he ska gjera – i den vilda kampen mot naturen. n’Ture jer väl eint derekt oslögi eint. Men si planterneinga, he jer han raint odugli deill, ja raint ra’laus. A he verk ju se ainkelt. Såbb ne na fröåm a spönn över nalta jol – a se jer he bara att väänt. Men n’Ture kan eint ens säätt rödisern …vå än han sätt ne, se kåmm he bara opp exingen.
– He jer för att du eint veill, seg a’Rut.
– Veill a veill, tööick n’Ture. Jig ha aller vöre nan bonn, a ska eint val’e heller. Varken farfarn eller pappen vor bönner heller. Ve hadd ju e’hamman, men där vax he bara vidje a döingstövern. Farfarn, han sa allti: – att de ende jola jer deill för jer att man ska ha nagerst att hava maitmasken.
Taink’de Rut. Att man behö bara n’litn maitmask för att fa n’fisk – a fisken jer ju såm perenn, men han val större haile tin – se da kan man leva gott utan att greva a kultiver a plantér a spreeint a bera.
– Du Ture jer se fördärvade lat, seg a’Rut. Att he ta illt bara du taaink oppa att lust de ne. Se nan maitmask feinn du da eint! De ende du feinn, jer latmasken – a da val he väldigt lite fisk – om än dem vara perenn.