Författare: Tage Lundgren
He var marndan den 3 juli 1955. Jä kåm se väl ihåg den här dan, fastän jä bara var niä ar, ve skull uti Hästdike å hääsi. Hästdike var såm ä trevli ställ att vara di, för där fick man ofta si nan årm,eller häraong.
Dän här dan varä mine turn att ha ”fastermajacykäln”. Väm hon var faster att hä visst jä int, män troligtvis att all i byn, för vår enda männisch sa ju ”fastermaja”. Våför ve hadd hännars cykäl visst jä int, män hon skull fyll 88 ar sen i höst, hadd jä hårt gammlen prata om, se hon var no bara för gammal att cykäl.
Jä for att Stomhägna, å trådd såm än tok, män hann int just mäir än förbi Svännerslon da nanting hennä. Da jä rettä mä upp dea vägen var jä såm bortdamne oppi öga. Äin a trampern hadd täjji nea backän, se jä flöijg snett över cykäln å ni marka, ve nesan först.He kändes såm man var dubbert se stor oppi öga, å nalta illt i annar sia hadd jä å.
Man fick allti si försä da man cyklä förr i tin, vägarn vor se onnerli. Äitt juft spår i mittn, där hästarn hadd gatt, å ännu juparä utve siärn där jula jing. Händerna vist jä ju åm, män jä hadd för brattåm, å sag int för mä. För oppa viss a ställa var man tjwungen starn opp ve trampninga, där he var för juft, å bara rull förbi.
Hä var bara att vri dell styrstanga, å lägg oppa kedja å fortsätt. Da jä hadd passerä kavelbron hiteråm Hanatjänn, hållä å kännes bätter ve stornesan jä fatt
.
Di Hästdike vor de nader redan, än Bror ån Algot, än Arvi ån Bertil, ån Erik. Jä hann int mäir än ställ fra mä cykäln, färrän än Bror, som gick omkring dea legda och kara onna gräse ve föttren, ropä att mä.
– Pöjk! Ta räfsa vedä å kåm hit å jölp mä å läit at håla.
Da jä hadd räfse ä tag håll jä å vrecka fotn. Ä hål, tänkt jä, jo,o mytju riktigt, dänna varä äitt, se jä rammä att´n Arvi .
– Jä ha hittä äitt!
– He jer bra, fortsätt å läit, än fäm meter ett nagä hall, skå hä vara mäira däm, män läit utätter ”slagä”, fick jä dell swar.
Än Bror hadd redan börjä stöit ne stålpa, da han ropä!
– Hämt hit na häsitro, å na stålpa, män ta he såm hall.
Jäg ån Erik jing di häsivärkshögen å dro fram na stingär bårti högän, å sen fram dell, där härsja skull sta.Innan ve dro fram däm vort vä unnerättä om, hur hä gick dell att prov vårenda stang. Man skull ta i lellenn oppa stanga, å gungon opp å ne se he vart swikt oppa na, håll a da, da döig hon.
Sjölve grunstommän dell häsivärkshögen var finulit jort, he var täjji tjwå häsistålpa å sätte mot vårt anne, äinä stålpän var oppa bort sia dikä, å dä nan oppa hit sia. Pinnarn di stålparn vor snodd mot vårt anne, ve än häsistang insätte mela stålparn dänna, såm låst ihopä se hä vart såm ä kryss. Först vor stingren opplagd di klyka såm vart, å stålparn vor snårt åvarna. Baken vilä oppa än gammstålp såm var snårt övär dikä, allt för att he int skull ruttn.
He var fäm stinger oppa varjä ”sköjt”, se hä vart´n dråsahög, ve placere ut. Jä hadd sitt uti än Bror da han stöitt ne stålpa, se jä fragän om jä fick prov, he sag ju som lätt ut.
– Jo, stöit du, vart swarä.
Hä latä bara, ”tsop”, da han tjonge ne stålpän, hä val ju post bakvägen, tänkt jä. Se jä to än stålp såm lag dävä ä hål, å rettä oppän. Han var tong, riktit tong, å åvarnatong vart´n, da jä löfte oppän. Jä fick väl oppän än par dessi ovaför marka, män radd ju int ve att stöjt ne nanting. Stålpen for ni hålä ve sin egen tyngd, da jä hadd stöitt nager gang fick jä än smäll ni skalln, hä var pinn såm satt längst opp hadd slåppi. Än Bror, såm hadd statt å sitt oppa ma sa;
– De förstä man jett jöra jer att sla in pinna oppa stålpän, annars garä sänderna.
Jä hadd ju hårt att han hadd släji ve yxa oppa nanting, män int försto jä hä var pinna såm han slo in. Sen jä hadd knackä in pinna, fortsättä jä, säkert tiä gang fick jä da stöit om, innan han sto där någorlunda.
– Dugä, fragä jä´n Bror.
– Nää,ä, hä jörä int, sa´n, stålpän jett lut atta bak, annars blasä ne alltihop, vart swarä.
Iställä fingvä lägg opp stingren dea stålppinna, hä skull vara äin stang nederst, sen skullä hoppäs om än pinn, åssi tri stinger åvaför, sä stålpän vart full, siststanga skull legg kvar nea backän, dellärs härsja var klar, da laas hon överst.
Unner tin jä hadd hålli oppa ve stålpen, hadd´n Arvi sätte för hästn ”slepräfsa” å börjä kör fram höjjä dell härsja, å än Algot slo renjern.
– Ta räfsa å börj räfs ätter´n Algot, san Arvi.
Hä var såm ä läisamsjå att räfs, man fick sä blemmärn, män samtidit varä störst chansh´n att fa si nan årm. Utve nölsia a ligda varä än stor´n stäin, oppa än fämtarn kvadratmeter, ve na buska kringom, he var ofta där hä lag nan årm å solä sä. De där ställä skull räfsäs fra, å he var ejäntligän dit jä vellä.
Da jä hadd räfsä ä tag, varä nanting swart såm pjåla iväg unnär gräsä, än rå´ått. Jä sprant ättera å slo ve räfsa, fläir gang, män hon vart aller varan. Åssi gick skaftä a.
Vå jä int visst åm var, att´n Bror hadd hadd häm räfsa i häljän, för att sätt dit ä nytt skaft.
– Nä,ä, ”förbojjä,” starn int å sla a ny, ”tyä”, sa´n Bror.
– Jä sprant, swåra jä.
Se nan mäir räfsning vartä int dän dan, iställä fick jä jölp än Bertil ån Erik å häsi. Mens ve håll oppa å härsje håll jä öga oppa än Algot, som var runt ställä minä å slo, män jä märkt da int om han sag nan årm.
Da klacka var mot tiä vartä fika. Jä sättä mä i skugga bakerom lassvangern ve koppän ån limpskiv. He var se himmelens ”atä”, å smagräshoppern, att he vart mäst att karv borta limpskiva, å sla bräms. Än Bror sag vå jä håll pa vä, se han sa;
– Ta häilt sonika å sätt dä oppa lassvangernbolä dävä oss, se släpp du da åtraminstornä gräshoppern.
Å just da jä rette mä, känd jä hur he var nanting såm kröip opätter högerbäinä, se jä släft he jä hadd di hannom å börd hopp omkring runt lassvangärn, å sla ve hennren utarna böxern.
– Vå fanken ha hä vorti att dä pöjk, sa´n Algot å skrattä. Skrattä jort allihop utom jäg, som börjä skaka böxern, dell slut fållä ne nanting nea gräsä.
– He jer bara än mus-skara sa´n Algot å skratt ännu mäir.
– Dän farnän skull no översti, å si oppan, sa´n, å dä nader skrattä bara mäir.
Sen he hadd lugne ne sä, å ve hadd fika klart, fragä jä´n Algot, om han sitt nan årm, men han flinä bara att mä.
– Du, Algot kan ga di ”Myra” å börj sla renjern, sa´n Arvi, å ve de nader jöra klart jänna.
Typiskt, tänkt jä, da skräm han iväg all jura innan jäg hinn dit.
Ve fortsätte å härsjä, dell he var klart, sen flyttä ve gräjärn di ”Myra”.
Nä, nu val vä dra oss hämöver, sa´n Arvi, da ve hadd lässä a vangärn.
Da ve kåmmä häm, sa morsan,
– Jissen vå jä ha sitt idag?
Da berättä hon att katta hadd lekt ve än årm, frammaför bron nästarn häjli dan.
Typiskt!, tänkt jä, da man för äin gangs skull, hadd låsäsä vara intresserä a slattanna, da jerä årmän föllä galom.
n´Tagä