Författare: Sven Mikaelsson
Publicerad i tidsskriften Västerbotten
n’Ture jer ju eint derekt nan snåtternappar eint. Men han jer kuselit bra deill att laait.
Vårtenda ar da he val snåttertin, se far n’Ture tjaskendes uti mirlanne. A han skoov, a han laait, a han maauk, a han skåda, a han kååks – a da han saint åm sider kåmm hamm ater, jer berheinken nästan lika jett såm da han for – kanschi he skrammel omkreing nagar ainstaka snåtter.
A’Rut jer brano lite imponerad:
– ”Taink ’nda Ture. Åm du bara hitte ain snåtter i timmen – se ohimmelens möitje sylt ve skuull kånna gjera. Men döuww, du nait bara opp stövlern du.”
– ”Man val ju ga deillers man hiitt storsnåttren”, töick da n’Ture. ”Annars löns he väl eint…”
Men den här ganga haadd n’Ture tjaske iveg änna dita Kattögelmira, a he jer ju eint närmestvegen eint.
I vegalaust lann haadd’n gatt a mauke meda åskmålna hopese över himmeln.
– ”O’harre’o’du’min’je vå he var snåttren janna!” sa n’Ture högt för se sjölven da han kåmme uta Kattögelmira.
– ”Man val no raint ta a naapp nalta – annars val väl a’Rut o’gla.”
Kattögelmira jer ju nalta speciell i de falle att hon leigg mitt mela Tjwiskåraknabben a Tjasakleintn, a oppa tredi’sia steick Tjwerknausn opp.
n’Ture haadd väl nappe nästan båttnshele nedi heinken, a skuull just deill att hååpp över, över Kattögelmirbaitjen – da slo åska ne, nedi aall treij knabba samtidit – a he var såm att haile mira skull ha löfte.
He dövre deill se att vårenda snåtter slapp bårti rise! A’se bört he att tokblas. He flauww snåttren fulle lufta, rett mot där n’Ture sto.
-”Nöuww jädrar gjäll’e”, tainkt n’Ture a håll heinken rett oppi vere. Heinken vart ju full isnåttråm oppa nåll a eingen ti.
-”Sanna ska snåtternappneinga ga deill”, taainkt n’Ture. ”Nu val a’Rut gla….”
Men he var eint bara snåttren såm kåmme blasendes förbi. He flauww rise a darinalen a tjeglen krinåm skallåm hans’åm’Ture, a han henne nästan eint onna da he kåmme e elitorn farandes. Sen kåmme’ne n’storskallesnell blasendes, a håll ju raint att hack veinsterare bårta n’Ture.
Storskallesnellen vara ju ena hemskones odjur, käftn seij ut såm n’platsax a dem ta möjja a fjerela a homlem i flyktn a tåågg se he spruut veinga. A den här storskallesnella var raint kuselit stor. Hon eint bara sårre – hon let såm n’grusbil där hon flauww. Hon tågge skironga a sållven hur möitje såm helst…
-”Nu jer he no bäst att man lait’se hamm’ätt’åm’veg,” tainkt n’Ture. ”Einnan man förlor nesan.”